Signe, min älskade underbara katt - har fått somna in...
Det var ett oerhört svårt beslut att fatta. Hon skulle snart ha fyllt 19 år...det känns som om hon alltid har funnits och tomrummet blir så stort.
Hon var min första katt - ja egentligen mitt första egna djur som jag skaffat själv. Jag och maken kom hem efter vår bröllopsresa i juli 1992, när vi bestämde oss för att skaffa katt. Jag såg en annons om kattungar - och det skulle finnas en grå och vit - precis en sån som jag ville ha, och vi åkte och tittade på dem... Ljuvliga förstås och hon blev min!
Och hon har verkligen varit min katt, en riktig enmanskatt. Hon har bara tytt sig till mig, och aldrig sökt sig till någon annan i familjen. När någon annan tagit upp henne har det synts hur besvärad hon varit. Hon var ju först i vår familj och jag har nästan kunnat utläsa i hennes blick - när någon katt/hund/barn har dykt upp efter henne - "kunde det inte ha räckt med oss två matte?"
Hon har gett mig så mycket kärlek och kärleken har varit ömsesidig. Hon fanns här innan barnen, ja - hon fanns för mig när väntan på barnen blev lång... Vi har i många år delat huvudkudde, och jag har somnat med örat intill hennes mjuka päls och lyssnat på hennes spinnande - det har varit ljuv musik!
Den musiken har nu tystnat och nu vilar hon bredvid Skorpan, som fick somna in för ett år sedan. Skorpan - som hon faktiskt tyckte var ok - och hon får nu vara tillsammans i katthimlen.
Tack för alla fina år tillsammans Signe...♥
