Hade precis postat mitt inlägg igår, och skulle bara ta en koll på aftonbladet.se innan jag skulle stänga ner datorn... Mannen hade just åkt till båten, och barnen var iväg på var sitt håll så jag hade en kväll i mitt eget sällskap att se fram emot. Inte mig emot, jag kan ibland tycka det är skönt att vara ensam, har till och med behov av det ibland... Men kvällen blev inte någon vanlig fredagskväll... det blev en uppgiven kväll....
Jag växlade mellan olika nyhetsflöden, och försökte förstå... någonstans har man ju vetat att det onda kommer att nå oss, även här i "trygga" Sverige... men det är ändå så svårt att ta in... mina tankar går till de som är närmast drabbade, men tankarna virvlar omkring, nog är vi väl alla drabbade, på något sätt... vårt Sverige är drabbat...
Men mitt i all sorg och maktlöshet, finns ändå ett hopp om mänskligheten, så många fina och hjälpsamma människor som stöttade varandra mitt i kaoset... Vi får inte glömma, att de allra flesta människor vi möter, är våra vänner...
💔