Ett år har gått...

Maj är en ljuvlig tid, men för mig kommer den alltid att innehålla inslag av melankoli. För ett år sedan - i början av maj - fick vi reda på att mammas cancer hade spridit sig i hennes kropp. Någon vecka senare gick vi armkrok mamma och jag, sakta sakta en bit genom vitsippskogen. "Hej då skogen" sa hon när vi gick mot bilen. Hon visste att det inte var långt kvar. Det var en onsdag och söndagen efter åkte hon in på sjukhuset där hon hann vara i en vecka innan hon somnade in.

"Ni vänjer er" sa hon. Ja, visst blir ens nya liv - det utan ens mamma i livet - en vardag det med, men saknaden finns där, och just i maj blir det extra påtagligt. Med trädgården som vaknar till liv, det - och kattintresset - var vårt största gemensamma intresse. Åh, vad jag saknar våra små rundvandringar i varandras trädgårdar när vi småpratade om varje liten växt! Jag gläds åt allt som händer i min trädgård, men just där kan jag ändå ibland känna mig lite ensam. Hon fattas mig.