Ingenting är omöjligt

En del säger att ingenting är omöjligt. 

Men det stämmer inte, för i helgen gjorde jag ingenting! 

Hela helgen har jag i princip vankat omkring och tyckt det varit för varmt... Inte haft vare sig lust eller ork att ta mig för någonting... Man skall inte klaga på värmen - jag vet - men i helgen sa jag nåt högt för mig själv som jag aldrig trodde jag skulle höra...  "- Kan det inte bli höst snart, jag vill ha svalare och regn!" Jag får liksom dåligt samvete av att vara inomhus när det är sol, men ute har jag knappt orkat vara. Inte går det att göra nåt i trädgården heller. Inte gräva för det är knastertorrt. Vattna, ja, men bara med kanna pga bevattningsförbudet, men hur mycket orkar man vattna med kanna? Det gäller att prioritera så det är krukorna och rosorna som får vatten, resten får klara sig så gott det går... 

Usch vad jag låter gnällig! Och gnälla kan man göra över småsaker, som värme och bevattningsförbud, men bara man minns vad som är viktigt här i livet, och att livet kan förändras fortare än man anar! 

I går blev jag varse om det. Yngsta dottern skulle åka med sin kompis familj till stranden. Det blev inte så. Strax utanför stan krockade bilen hon satt i med en annan bil, som hade gjort en hastig u-sväng framför dem. Hela fronten på bilen kvaddades men med änglavakt klarade sig alla människor och ingen blev skadad. Dock blev de - och jag - chockade! 

Och i ärlighetens namn njuter jag förstås också av värmen. I alla fall vissa tider på dygnet. På morgnarna är det ljuvligt att sitta ute på altanen och äta frukost. Och kvällarna! Varma dagar ger ljumma och sköna kvällar, så visst är det härligt med sommarvärme också! Nu skall jag ta en sväng i trädgården, klockan är 18 och det är så skönt ute!