Ett trädgårdsminne

Trädgården omger ett enplanshus i gult tegel. Där finns en hel del olika fruktträd, ett par cotoneasterbuskar, järnek, ormbunkar och en och annan ros. Längst bort i ena hörnet finns ett gigantiskt trädgårdsland med krusbär, röda och svarta vinbär, hallonbuskar och jordgubbsplantor. I andra hörnet av trädgården finns en tvättställning med långa tvättlinor emellan, och på den ena ställningen finns några gungor. Däremellan finns en enorm gräsmatta. I trädgården finns också en liten prydnadsmur och en flaggstång. Bredvid muren och flaggstången står Bigarråträdet, med utsökt goda bär, som äts med andakt eftersom trädet aldrig riktigt hinner bli så stort och fyllt med massor av bär. Och de bär som finns, är det en ständig kamp om, mellan fåglarna och de människorna i huset. 

Hela trädgården är som en jättelekplats, med sandlåda och grönytor - sa jag att trädgården var enorm? - och man kan springa eller smyga runt huset, leka indianer, stoppa några stickiga krusbär i munnen, eller varför inte sticka in handen under det gröna nätet och norpa till sig några solmogna söta jordgubbar. På vintern kan man leka björnar som pulsar omkring i snön, eller göra snögubbar.

Den trädgård jag pratar om är min barndomsträdgård, en helt vanlig 60-talsträdgård i ett helt vanligt villakvarter, Jag har tyvärr inga bilder mer än den ovan, på mig och min syster.

Huset byggdes 1963, alltså året innan jag föddes, och vi bodde där tills jag fyllde 10 år. Trädgården var alltså relativt ung, och med ett barns mått därmed väldigt stor. Den var på 700 kvm, alltså en helt ordinär storlek. Idag när jag åker förbi huset, ser det väldigt lummigt och uppväxt ut, nästan lite överväxt till och med. Och Bigarråträdet är enormt...

Tack för all positiv respons på min miniserie som jag haft i veckan, där jag delger er mina trädgårdstips! Det har varit så roligt att prata lite trädgård igen, nu börjar man ju längta ut... 

Kram på er och trevlig helg!