hundar igen

Fick en fråga häromdan, om jag inte tyckte det var jobbigt att se unghundarna flytta... Tja, faktiskt tycker jag inte att det är så svårt. Känner att jag skulle vilja förklara mig lite:

Lovis som valp - söt!

Först av allt - jag gillar hundar. Men jag älskar katter. Det är väl ingen underdrift att säga att jag är kattmänniska. Katterna för mig är familjemedlemmar som jag inte skulle kunna sälja. Hundarna är makens intresse och han har väl inte helt samma syn på husdjur som jag. Han håller på med avel och vill avla fram riktigt bra jakthundar och lägger ner enormt mycket tid på att hitta rätt blodslinjer och rätt individer för parningen. Då går det inte att spara hundar som efter en tid, säg 1-2 år visar att de inte riktigt håller måttet. Hundgården skulle då bli för "full" vilket inte är bra för hundarna, ingen skulle hinna med dem på det sätt de kräver om vi har för många. Det kan vara bra jakthundar för det, men för avel kanske de inte håller. Busan till exempel gick och fick 1:a pris i unghundsklass innan hon såldes nu, så hon blir nog en bra jakthund.

Sen är settern en rätt livlig ras. Glad om man säger så. Ivrig. Otroligt snälla men lätt stirriga ibland. Jag brukar säga att jag gillar settrar som är under 8 veckor eller över 2 år, när de har sansat sig lite och man kan ha dem i möblerade rum...Men där emellan är de lite väl "jobbiga"... Det där med fostran överlåter jag åt maken (sa jag att jag var kattmänniska förresten?).

Lovis 9 månader - söt men vild!

Men som sagt, valpar är ljuvliga och när vi har valpar då är jag med! Och visst, en del har man ju fattat extra tycke för så visst är det lite sorgligt när de åker, men jag vet ju hur de blir framöver...(se ovan).

Oj, det var långt om detta med hundarna. Nu får vi snart ta in en kattbild som kompensation...=)