Ett vitt hav - och blå känslor

Helt vitt av vitsippor är det ute i skogen nu. Helgen har bjudit på ett fint väder, och ja, vi fick lite varmare som jag bad om i fredagens inlägg. Solen har skinit, fåglarna kvittrat och det har varit så där ljuvligt att gå ut och gå i skogen.

... här är en av "mina" skogsvägar... (det är för övrigt den vägen som Pippi Långstrump red på, hem från det där kalaset som urartade, hos Tommy och Annika). Det var också här som jag och mamma gick armkrok tillsammans, i sakta mak, för fem år sen, bara någon vecka innan hon somnade in. Det var här hon sa "Hej då" till skogen, som betytt så mycket för henne... Då som nu var det helt vitt av vitsippor, och allt det vita gör att saknaden bubblar upp i mig....

...och här är min fina Tjorven, min följeslagare på promenaderna. Hon har varit lite dålig i helgen, så pass att jag var riktigt orolig att det var dags nu...men så piggnade hon på sig igen.... hon är dock 13 år, och jag förstår ju att det inte kan vara så där väldigt länge kvar. Men ändå är man inte riktigt beredd. Jag som egentligen inte är hundmänniska, har kommit denna hund nära. Hon är vår "urmoder" i vår kennel, hon har fått tre kullar och hennes dotter har vi haft två kullar med.. Och efter hennes pensionering är hon liksom "min" hund, annars är det ju husse i familjen som håller på med jakt och hundar. 

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka..."