Tiden går ändå

Kikar in så här mot slutet av mors dag, med en bild från morgonpromenaden i vitsippsskogen, med min ständige följeslagare Stina. Vitsippor är så starkt förknippade med min mamma. Hon älskade skogen, hon gick dagligen en rejäl skogsrunda, i jag vet inte hur många år. Ja det var nog från det att vi skaffade hund i slutet av 70-talet, och sen fortsatte hon även efter att hon inte längre hade hund, i princip så länge hon levde. 

Den sista promenaden tog vi tillsammans, sakta, sakta i armkrok, bara ett par dagar innan hon kom in på lasarettet, en vecka innan hon somnade in. Det var så vackert, och skogen var vit av alla vitsippor. Hon orkade bara en liten bit innan vi vände och gick tillbaka till bilen. Hon vände sig om och sa "Hej då skogen!". Jag tror att hon tackade skogen för allt den gett henne... 

Det här är alltså sju år sedan, men jag minns det som det vore igår. Hon fattas mig ännu så mycket, och jag kan inte förstå att det redan gått sju år.... Ja, tiden går ändå, Det slår mig ibland, att det har hänt en del på de här åren, som till exempel att hon aldrig fick träffa de katter jag har nu, Myzan och Harry. Av våra djur är det faktiskt nu bara Stina som är kvar, från när hon levde... Ja, det är sånt jag kan gå och fundera på, när jag går där i mina tankar, i vitsippsskogen... 

Krama om er mamma, ni som har eran i livet! En dag finns hon inte längre, mer än i tankarna och i minnet. För därifrån försvinner hon aldrig... 

💔