Jag är inte bitter

Det är väl bara att konstatera, än en gång, att det här med att odla för att äta, det är inte riktigt min grej. 

Jag fick två plantor paprika i våras. Givaren visste inte vad det var för sort, det kunde vara vilken färg eller sort som helst. De skulle bara ha lite näring, vatten och sol. 

Nåväl, sommaren gick och det dröjde bra länge till det kom några blommor, men till slut så, så började de blomma. Och sen kom det då äntligen små frukter, med betoning på små... 

Ja, ni ser ju själva. Nu kommer ju frosten snart så nu tog jag och skördade det som fanns. Små ynkliga pluttar. Har lagt en spetspakrika bredvid, som jämförelse. Och spetspakrikor är ju inte så där jättestora, ja ni vet säkert hur de ser ut. 

Inte var de goda heller, ganska bittra och intetsägande. Ja, ja nu har jag provat det med. Har ju provat lite av varje i mina dar, med skiftande resultat. Här kan ni se resultatet när jag odlade vitlök ett år... ;) 

Men JAG är i alla fall inte bitter... Nej, jag får nog ägna mig åt sånt jag är bättre på. Perenner, det är min grej. Åtminstone rejäla robusta perenner. Som kärleksört till exempel. Se så fin den har blivit, den som höll på att dö, som jag tog med mig från förra trädgården, och var som en liten grodd när jag räddade den i rabatten, efter min övervintring första året här. Skrev om den i fjol. 

Bredvid den står ett körsbärsträd i kruka, som jag också snodde med mig när jag flyttade. Den lever också, växer och frodas, och kanske att det kan bli körsbär så småningom!