Med det nya året var det dags att införskaffa en ny femårsdagbok. Jag har skrivit några rader varje dag, i väldigt många år. Ja, egentligen har jag nog skrivit dagbok sedan gymnasiet, men då var det mer i berättande fri form, numer är det som sagt några rader så det blir väldigt kortfattat om vad som hänt. Oftast inte speciellt spännande läsning. Men på fem år händer det ändå en del. När jag inledde förra boken, för fem år sen alltså, hade just stormen Alfrida dragit runt. Vi bodde ännu i huset, men i januari drog avslutet på den epoken igång, med försäljning, letande efter ny bostad, slutrenovering och tömning av hus, ja det året var sannerligen ingen lek.
Sen dess har mitt liv blivit lugnare, mer småskaligt. Mindre bostad, mindre trädgård, färre djur och människor i hemmet.
Men världen runtomkring känns inte precis lugnare, tvärtom. Med fem års oskrivna blad framför mig, känns det allt rätt så oroligt. Vad har jag, vi, framför oss? Ingen vet och det kanske är lika bra det.
Det är kul att läsa bakåt och man (jag) blir lika förvånad att det har gått så lång tid fast jag tycker det lästa hänt nyss! Skriver också lite varje dag, dock har jag aldrig haft en femårsdagbok. Läste att Carin, Hallon och blåbär, har börjat måla en liten akvarell varje dag i en bok. Ingen dum idé för den som gillar att måla. En annan form av dokumentation av tidsresan.
SvaraRaderaVi får glädja oss åt att ljuset återvänder sakta men säkert. Och att vi snart kan så några frön och känna det lilla livet i oss för en stund. För nog är det tur att vi inte riktigt vet vad som väntar i vår värld.
Må gott.
Kramar från Eva-Mari
Gillar att kunna kika bakåt och se vad jag har gjort. Allt kommer jag inte ihåg så då är det perfekt att ha det nerskrivet. Visst är det oroligt och jag funderar på alla som är små barn nu. Hur kommer deras framtid att se ut?
SvaraRadera